Hur hanterar man sina föräldrar när man har OCD? En guide för tonåringar
Följande text har översatts från en engelsk artikel skriven av Fred Penzel, Ph.D. Vill du ladda ner den som pdf kan du klicka här.
Att ha OCD suger verkligen! Som att det inte finns tillräckligt att hantera i livet. Att bli bra är också ett hårt arbete. Allt detta skulle vara nog, om det inte vore för ytterligare problem som kan dyka upp när vissas familjemedlemmar lägger sig i deras OCD. Visst, de menar väl, och de tror att de hjälper till, men ofta gör de inte rätt sak eftersom de helt enkelt inte förstår hur det är. Hur skulle någon som inte själv har OCD kunna förstå det?
Missförstå mig rätt, det är inte allas anhöriga som ökar på problemen, men det händer tillräckligt ofta för att jag skulle bestämma mig för att skriva det här som en kortfattad guide som kan hjälpa dig om du måste hantera det. Anhöriga behöver utbildas, precis som de som själva lider av OCD.
Det här är några förslag som jag hoppas kommer hjälpa dig med det. När du är upprörd över din familjs reaktion på din OCD är det värsta du kan göra att bli arg på dem eller att sluta dig i ditt skal och inte prata med någon om det. Oavsett löser det ingenting. Kanske kan du visa dina anhöriga den här artikeln. Här följer en lista på en del av sätten som de kan göra fel och hur det ska förstås. Vissa av dem kanske är välbekanta för dig. Jag kallar den här listan:
Vanliga misstag föräldrar och andra familjemedlemmar kan göra
1. Deras sätt att hjälpa dig med ditt tvång är att säga, “Varför slutar du inte bara?”
Många människor tror att de beteenden som yttrar sig i OCD bara är dåliga vanor och att du med lite viljestyrka bara skulle kunna sluta med dem. De kanske säger till dig att “Bara sluta” eller frågar: “Varför försöker du inte tänka bra tankar istället?”. De verkar inte förstå att det handlar om hjärnkemi, inte någon form av svaghet från din sida. Det kan till och med vara genetiskt. Även om du kan lära dig att sluta med tvångshandlingar kräver det mycket ansträngning över tid, ofta med experthjälp. Du slänger inte bara ifrån dig OCD som ett par gamla skor. Det måste tydliggöras för anhöriga att den här typen av förslag är ohjälpsamma och bara får dig att må sämre, eftersom du inte bara kan sluta helt plötsligt som alla verkar tycka att du ska kunna. Det gör också att du känner dig mer ensam med problemet, eftersom det är tydligt att de inte förstår vad det är du går igenom. Ett bra sätt att svara när de säger åt dig att “Bara sluta” är “Tror du inte att jag vill det? Vem skulle göra det här om de hade ett val?”.
2. De utgår från att allt du gör är tvång och kallar ditt beteende för det varje gång de tror att du gjort något tvångsmässigt.
När du har haft OCD ett tag det tenderar alla tyvärr att utgå från att varje avvikande beteende från din sida är tvång. Anhöriga kan ibland bli för entusiastiska. De vill så gärna se att du blir bättre, så de tror att du kommer att sluta med ditt beteende om de bara fortsätter att göra dig uppmärksam på det. Som att du inte själv vet när du gör något tvångsmässigt. Visst. Dessutom blir det här tjatigt efter ett tag, och hör ihop med rådet att “Bara gör det inte”. De behöver få höra att den enda som ska uppmärksamma när du gör något tvångsmässigt är du själv, eftersom du är den enda som kan göra något åt det. Om du behövde förlita dig på andra för att få reda på när du gör de här sakerna skulle du aldrig lära dig att hantera dem på egen hand. Dessutom tycker ingen om att ständigt påminnas om sina problem. Det här är ännu mer sant när andra fortsätter att missförstå.
3. När du är under behandling, vakar de över dig som hökar, väntar på att du ska utföra en tvångshandling och anklagar dig för att inte försöka tillräckligt mycket.
Som jag just nämnde kan anhöriga få för sig att ditt tillfrisknande egentligen är deras ansvar och inte ditt eget. De tror att de måste ta kontroll över din behandling, när det egentligen bara är du som kan ansvara för den om det ska fungera. Det här kan framstå som ett så negativt beteende från deras sida att det nästan kan få dig att känna som att de alltid väntar på att du ska ställa till det och misslyckas. Jag tror att lite beröm för de saker du gör rätt skulle räcka mycket längre, men ibland säger jag till anhöriga att inte säga någonting alls, om de inte kan säga något positivt. Till mina egna patienters familjemedlemmar säger jag att patientens hemuppgift bara angår hen, och att ingen annan får lägga sig i. De anhörigas huvudsakliga hemuppgift är att låta personen göra det den behöver göra. Det är viktigt att påpeka något i stil med “Den enda som verkligen behöver kunna avgöra om jag är sysselsatt med tvång är jag, eftersom jag är den enda som kan göra någonting åt det”. Det måste vara patientens ansvar helt och hållet. Målet är att du ska lära dig att att hantera dig själv och din sjukdom. Även om någon annan kunde hålla dig under konstant uppsikt, kan de ju inte alltid finnas till hands?
4. Om du går i behandling utgår de från att du inte kommer att göra dina hemuppgifter, och tjatar hela tiden på att du ska göra dem. Om de inte tycker att du gör tillräckliga framsteg kanske de till och med hotar med att avsluta din behandling eftersom du inte jobbar tillräckligt hårt, och det kostar dem mycket pengar.
Det här är ganska typiskt för föräldrar som inte har särskilt mycket tillit och som automatiskt utgår från att du alltid försöker göra det så lätt som möjligt för dig. De kan vara misstänksamma, ha nära till anklagelser, och tenderar att sätta upp orealistiska mål utan att ta hänsyn till dina förmågor. De brukar också vara ganska kontrollerande. Jag tror att den här sortens föräldrar behöver inse att hot och tjat inte fungerar som motivation. Att återhämta sig är ett hårt arbete, även för den som är motiverad. Jag har faktiskt varit med om personer som saboterar sin egen behandling, bara för att lära sina anhöriga att lämna dem ifred. Jag har också upplevt att människor blir så nedslagna av all kritik att de bara känner för att ge upp. Jag har alltid trott på att människor kommer att anpassa sig efter de förväntningar som finns på dem. Om du inte förväntar dig någonting så kommer det antagligen att bli så.
5. Om du klarar av ett moment är de snabba att peka ut alla andra saker som du fortfarande inte klarar, istället för att uppmuntra dig.
Jag brukar tänka på de som gör det här som “glaset-är-halvtomt-människor”. De verkar främst fokusera på det negativa och ignorera det som är positivt. Förutom att vara pessimister, tenderar de att vara perfektionister. Antingen gör du allt rätt, eller så misslyckas du totalt. Att tänka i termer av svart och vitt och allt eller inget kan ibland vara en del av OCD-diagnosen. Jag tror inte att de som är drabbade behöver extra uppmuntran från sina anhöriga för att tänka så här. De verkar heller inte inse att det är en svår uppgift att bli frisk från OCD, och det är inte alltid lätt att hålla humöret uppe. Det kan verkligen göra dig nedslagen, och den här sortens negativitet kan kan troligtvis få dig att vilja ge upp, eftersom du kan börja känna att du aldrig kommer att lyckas. Ingen tycker om att få sina fel konstant utpekade, och det tjänar inte något gott syfte att bara lyfta fram det som fortfarande behöver göras.
6. Om du går i terapi och visar tecken på förbättring frågar de hur lång tid det kommer att ta tills du är helt återställd, eller klagar på att det tar för lång tid.
Det kan finnas flera olika anledningar till den här typen av beteende hos föräldrar. En är att de inte är så insatta i hur behandling av OCD fungerar och har en orealistisk syn på hur lång tid det borde ta att bli bättre. De ser en liten förbättring och tror plötsligt att du genast kommer att förändra allting. De vill att du ska bli bra igår. Den som behandlar dig kan hjälpa dig att utbilda dem i hur det fungerar. En annan förklaring är att de är perfektionister och tycker att alla borde komma över sina problem direkt, oavsett hur allvarliga de är eller hur lång tid professionen säger att det kommer att ta. De vill bara det de vill. Verkligheten är att alla som går i behandling blir bättre bara i sin egen takt och inte i någon annans. Det spelar ingen roll vad någon annan vill. Det går verkligen inte att jämföra två olika personer som jobbar på att bli bättre.
7. Om du råkar göra en tvångshandling säger de till dig att du inte försöker och att du aldrig kommer att bli bättre.
Föräldrar i den här kategorin verkar inte vara medvetna om att en avgörande faktor i behandling för OCD eller vilket allvarligt problem som helst är att den inte alltid följer en rak linje. Det kan bli många gupp och omvägar innan man blir frisk. Ingen lär sig någonting utan att göra misstag eller att ta ett steg åt fel håll då och då. Ingen är perfekt, vare sig i terapi eller i någonting som människor tar sig för. Faktum är att många lär sig mer om att må bättre genom vissa av sina misstag och fel än av sakerna de gjorde rätt. Jag kan ärligt säga att under mer än tjugo år av behandling har jag faktiskt aldrig träffat någon som blivit frisk från OCD utan att göra fel då och då. Du kan fråga dina familjemedlemmar: “Om du bestämde dig för att lära dig något nytt, som att spela tennis, skulle du då förvänta dig att kunna spela ett mästerskap din första vecka på banan?”. Beteendeterapi innebär att lära sig en helt ny uppsättning saker och är egentligen inte annorlunda. Du kan också dela det här exemplet med familjemedlemmar som förväntar sig att du ska bli direkt.
8. De skyller familjens problem på dig, och berättar för dig hur mycket enklare deras liv skulle vara om det inte vore för din OCD.
Ibland, när en persons OCD är tillräckligt dålig, påverkar det livet för alla i en familj. Dina symtom kan ha tvingat familjemedlemmar att utföra tvångshandlingar tillsammans med dig, svara på dina frågor och göra vardagliga saker som du kunde ha gjort själv om du inte haft OCD. De kanske också har varit tvungna att ställa in saker som de hade velat göra, ge upp sin fritid, inte kunnat åka någonstans eller säga vissa saker. Det här kan resultera i att ilska och bitterhet byggs upp från deras sida. Familjelivet kan bli ganska spänt. De kanske egentligen är arga på din OCD men tyvärr kan deras ilska istället riktas mot dig. Ibland kanske de till och med känner att du försöker göra deras liv svårare med flit. Inget av detta är sant och de har förstås fel, men personerna du bor med är bara människor. Vad de egentligen borde säga till sig själva är: “Vi ogillar verkligen din OCD och önskar att du inte hade det.” Det som kanske kommuniceras är tyvärr: “Vi gillar inte dig för att du har OCD”. De behöver lära sig att inte förväxla dig, som är drabbad, med sjukdomen. Alla borde egentligen jobba mot sjukdomen, och inte mot varandra.
9. De påminner dig hela tiden om allt dåligt eller de scener som din OCD tidigare har ställt till med.
Jag tror att det enda stället där någon verkligen kan befinna sig är i nuet. Det som har varit har varit och är onåbart och framtiden är alltid oviss. Att ta upp gamla oförrätter eller jobbiga tillfällen gör bara alla olyckliga och kommer inte att förändra någonting alls. Du kan säga till dem att: “Jag mår verkligen dåligt över det som varit, jag också. Jag var inte frisk och jag gjorde bara det bästa jag kunde i en jobbig situation. Kanske kunde vi alla ha gjort saker bättre. Varför försöker vi inte alla att släppa taget om saker vi inte kan förändra och försöker göra allt så bra som möjligt nu”. Mitt råd är: “Låt inte ditt förflutna förstöra ditt nu. Släpp det”.
10. De har blivit involverade i dina tvångshandlingar och hjälper dig att utföra dem eller gör saker åt dig som du inte klarar av att göra själv.
Att få dina familjemedlemmar engagerade i att hjälpa dig med ditt tvång, att svara på dina frågor eller undvika att göra eller ta i saker som gör dig orolig kan till en början framstå som en lösning på dina tvångsmässiga rädslor. Tyvärr kan de här sakerna efter ett tag skapa en helt ny uppsättning problem. Du blir så beroende av andra att det kan bli omöjligt för dig att ta dig igenom en dag på egen hand. Din familj börjar känna sig fångade, för om de inte samarbetar kan du märka att du blir väldigt upprörd och arg på dem. Du kanske känner dig bitter, för ingen gillar att konstant vara beroende av andra. Det här kan leda till bråk, förolämpningar, högljudda argumentationer, etc. Det här är uppenbarligen inte bra eftersom den här sortens beroende också håller dig instängd i din sjukdom. För att du ska blir frisk behöver din familj lära sig att sluta göra de här sakerna och låta dig lära dig att hantera dina rädslor på egen hand. I de flesta fall kommer det att krävas en utbildad terapeut för att hjälpa dem att gradvis göra det. Dina familjemedlemmar får lära sig att istället för att lösa problemet har de blivit en del av det, och du kommer aldrig att bli bättre så länge de är involverade i din sjukdom på det här sättet. Du själv kanske inte så gärna kommer att vilja släppa taget om den här hjälpen, men det finns verkligen inget annat sätt.
11. När de blir irriterade på dig hotar de med saker som din OCD gör dig orolig för (till exempel att de ska smutsa ner saker, röra till eller slänga ut saker etc).
Som jag nämnde tidigare kan ilska och bitterhet ibland komma upp till ytan när OCD blir en del av en familjs vardag. Tyvärr hanterar vissa familjer det här sämre än andra. Det kan till exempel bli väldigt illa om anhöriga använder en drabbads rädslor som ett sätt att dela ut bestraffningar för att de irriterar med sina symtom eller andra för andra oförrätter. De kanske hotar med att smutsa ner saker du använder, röra till saker du har ordnat eller slänga saker du har samlat på, etc. De kanske till och med går så långt som att göra vissa av de här sakerna. Familjemedlemmar måste förstå att det här helt enkelt är elakt, kränkande och något för vilket det inte finns någon ursäkt. Du behöver påminna dem om hur ont det här gör och hur det är som att sparka dig när du redan ligger ner och straffa dig för något du inte bett om. Hur problematisk din OCD än är för alla du lever med är det helt enkelt inte ditt fel. Du bär ingen skuld.
Generellt kan du säga till dina föräldrar och övriga familjemedlemmar att du gör det bästa du kan. Om de har pratat om OCD med en utbildad terapeut kan du påminna dem om vad de lärt sig, eller be dem läsa på sidor som den här. På det sättet kommer de få en bättre uppfattning om vad de ska göra och vad de inte ska göra och även märka att du (och de) inte är ensamma.
Fred Penzel, Ph.D, är en licenserad psykolog som har specialiserat sig på behandling av OCD och relaterade sjukdomar sedan 1982. Han är ansvarig för Western Suffolk Psychological Services i Huntington, Long Island, New York, en privat behandlingsgrupp som specialiserar sig på OCD och tvångsmässiga problem, och är en av grundarna till OCF Science Advisory Board. Mer av Fred’s arbeten finns på denna site. Dr Penzel är författare till “Obsessive-Compulsive Disorders: A Complete Guide To Getting Well And Staying Well”, en självhjälpsbok för OCD och andra sjukdomar inom spektrat.